Ortnamn                                               

Gävle. Gefle. Gävle. Det första jag kommer att tänka på är ordet jävlar, men det kan väl inte vara vad detta underliga namn kommer ifrån? Efter en snabb googlesökning så hittar jag inget säkert svar, men den mest rimliga förklaringen jag hittar är att det kommer från substantivet gavel.  Detta ska stå för utskjutande udde, kortända av en ö eller brant bergvägg. Detta låter troligt då Gävle faktiskt ligger vid vattnet, alltid har varit en hamnstad och att man fått sitt namn på grund av detta. Att namnet inte betyder samma sak idag är ganska förståeligt, då Gävle faktiskt fick sitt namn redan på 1400-talet.

Ortnamn är namnet på platser i landskapet, vilket innefattar samhällen, sjöar, berg o.s.v. Alla platser måste ju ha ett namn, men vad ligger bakom namnen? Vissa namn har ju en ganska logisk förklaring, t.ex. dalälven eller Kristianstad, men vad kommer namn som Bögebacka och Höör ifrån?

I väldigt många namn kan man hitta logiska förklaringar. Det beskriver var det ligger, hur det ser ut där eller det har namn efter en person. Dessa namn kan lätt tyckas vara lite tråkiga och alldagliga, men jag kan tänka mig att det i alla fall för i tiden var väldigt bra att ha ett namn som beskrev klimatet där eller hur man skulle hitta dit då man inte kunde hitta detta på ett ögonblick på internet. Ortnamn med anknytning till en person är ofta ett bevis på att denna person varit mycket viktig för denna orts historia, inte alltid på ett positivt sätt då de flesta sådana namn är efter gamla kungar som kanske inte alltid var guds bästa barn. Nuförtiden så är det vanligare med att en stor person får en gata uppkallad efter sig eller att man får en staty rest i sin hemstad. Jag tror att någon måste göra något som man aldrig sett förut för att man idag ska få en stad/by uppkallad efter sig.

Nya namn idag tror jag mest kommer till på det tråkiga sättet att man kopplar ihop platsen med klimatet och hur det ser ut på platsen. Jag ser inte riktigt meningen med detta då man inte nödvändigtvis behöver den infon i namnet av en speciell anledning längre. Att ge städer lite ”roligare” namn än …köping eller …sjö tror jag skulle kunna ha positiva effekter. En annan idé vore att ge nya städer engelska namn. Jag tycker att alla städer och länder borde heta samma sak på alla språk, för enkelhetens skull. Jag vet att detta har diskuterats i EU och det låter inte som ett dumt förslag, dock tror jag det kan bli svårt att genomföra…

Det man måste tänka på om man ska ge något ett nytt namn som inte anspelar på klimat/läge/historia är att det inte får vara för obskyrt. Ett namn ska vara lätt att uttala, det ska vara lätt att komma ihåg och det får inte vara något som skrämmer bort besökare, utan snarare välkomnar dem. Att man idag skulle döpa ett ställe till Fittja eller Bögebacka tror jag aldrig skulle hända, även om det garanterat finns en vettig förklaring bakom namnen så kan dessa namn kännas opassande idag.  Dessa platser tror jag skulle tjäna på att byta namn, då jag tror vissa vill flytta därifrån eller väljer att inte flytta dit helt enkelt för att de skulle skämmas över att säga/skriva namnet. Detta kände ett antal invånare i byn Fjuckby, och lämnade därför in en ansökan om att få byta namn (till det gamla namnet Fjukeby). Denna ansökan avslogs dock.

Man kan ju fundera på vad som egentligen krävs för att få byta namn, för om inte Fjuckby får byta, vem ska då få byta? För om en betydande del av byns befolkning verkligen skäms över namnet, är det inte bättre att de får byta namn så alla är nöjda och glada? Jag kan tycka att det är fel att det är Lantmäteriet som avgör om en ort får byta namn eller inte. När det gäller en sådan liten by med ett så pass obskyrt och möjligtvis stötande namn så kan man ju tycka att det ska vara någon slags omröstning hos de bosatta där som får avgöra om man ska byta namn eller inte.

Problemet med om man skulle ha en omröstning om sådana frågor är ju inte vad som händer med Fjuckby eller Bögebacka, utan vad som skulle kunna hända om någon mot alla odds skulle få ihop 500 000 Stockholmare som röstar igenom att man ska byta namn från Stockholm till Snoppholm? Vem skulle då kunna stoppa detta? Kanske skulle det behöva finnas någon slags opartisk jury som måste godkänna alla namn som man skulle kunna byta till, för en förändring av detta ska ju genomföras så man ska kunna ”laga det som är trasigt” och inte så att vartenda ställe i Sverige ska byta namn för skojs skull.

För att sammanfatta mina tankar så kan man komma fram till att jag tror de flesta namn anspelar på läget, naturen eller ortens historia. Jag kan faktiskt inte komma på en enda ort där man säkert kan slå fast att namnet bara är påhittat. Det känns dock som att detta inte fyller samma funktion idag då man inte tjänar någonting på att namnet beskriver klimatet, för det kan man ändå ta reda på utan minsta ansträngning. Att ge nya orter engelska namn vore en bra idé, men då skulle man helst vilja att alla orter hade engelska namn vilket verkar svårt. Jag tycker det borde bli lättare för ”utsatta” orter att byta namn, men det får inte bli någon slags ”byta-namn epidemi”. Också var det ju Gävle då. Gamla goa Gävle, som inte alls hade kommit till på något häftigt sätt och hade ingenting att göra med djävulen, utan troligtvis var det en slags beskrivning av att vi ligger vid kusten… Gävla tråkigt.

Språknyheter

Debattartikel språklagstiftning

Den svenska riksdagen beslutade 7 december 2005 om en samlad svensk språkpolitik med fyra överordnade mål: Svenskaspråket ska vara huvudspråk i Sverige, Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk, den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig, alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tilläga sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk. (sprakraded.se)

Jag tycker att det är mycket bra att de beslutade om detta. Det där med att det ska vara ett samhällsbärande språk, tycker jag är mycket bra eftersom att då kan de som bor i samma land förstå varandra och man minskar då missförstånden i samhället.
Att den offentliga svenskan ska vara begriplig, vårdad och enkel tycker jag även är mycket bra eftersom att då kan alla förstå språket samt att det blir mycket lättare för de nya att lära sig den. Även att den är vårdad tycker jag är en mycket viktig punkt, det får det svenska språket att värka som ett fint språk utåt sett. Och det kan få Sverige att bli ett fint land i ögonen på mäniskor i andra länder och det kan då öka turismen hit.

Att svenskan är huvudspråk i Sverige anser jag mycket viktigt, jag försåt att det finns de som inte håller med mig på punkten utan anser att vi borde prata engelska, eller att alla skulle få prata det språk som de känner sig bekväm med. Men detta kan jag inte se någon fördel med, att vi inte pratar engelska tycker jag är bra eftersom att man i Sverige har pratat svenska undra flera hundra år och då tycker inte jag att vi nu borde ändra på det.
Med invandringen vi har i Sverige idag så innefattar ju det att det är en massa olika språk som kommer in i landet, eftersom att det är människor från olika nationer så är ju inte det så underligt.
Och då anser jag att det är av största vikt att de får någon form av gemensam punk, än att de bara har gemensamt att de har flytt från krig.

Essä om tvåspråkighet!

Nu för tiden är det fler och fler som är två språkiga. Och då undrar jag helt enkelt om det är bra eller dåligt. Vilka för respektive nackdelar det har! Här är mina tankar.

Jag tycket att det är bra att människor har förmånen att bli utbildade i två språk. 

Enligt mig så är det ju en a absolut fördel att vara kunnig i två språk. Eftersom att då kan man ju börja jobba utomlands och även studera utomlands. Ibland så kan det ju vara bättre jobb eller utbildningar utomlands och då är det ju en hyfsad fördel att begripa språket som man blir lärd i eller ska prata med!

Och när jag pratar om tvåspråkighet så kommer ju det vanliga med att man inte kan bli lika bra i språken som om man bara skulle lärt sig ett av dem. Eller att modersmålet förstör det andra språket. Och att man därför borde satsa på andra språket. Frågan är ju då om det verkligen är så bra. Eller om man kanske borde satsa på att bli väldigt bra på sitt modersmål eftersom att då kan man ju även bli bra i andra språk om man lär sig sitt eget först. Och sedan lär sig grammatik i de andra språken via sitt eget först.

Men allt är ju relativt. Så det finns säkert även nackdelar med att vara tvåspråkig också. För om det bara fanns fördelar med det så var det ju ingen som skulle klaga på att andra var det. Såvida det inte var avundsjuka inblandat, men det låter ju ganska långsökt att någon är avundsjuk på att en annan person kan ett språk till. Eftersom att det är ju bara att försöka lära sig det. Dock så har ju vissa mycket svårare att lära sig speciellt språk än vad andra har. Och då kan det ju möjligtvis bildas någon form av avundsjuka när man inte förstår vad den andra säger om man har något med varandra att gör

Man har ju länge sagt barn i de läger åldrarna har lättare att lära sig nya språk än vad äldre har. Detta är enligt Inger Lindberg, professor i svenska som andraspråk vid Göteborgs universitet, en myt. Och att istället äldre har lättare att lära sig eftersom att de har kommit längre i sin kognitiva förmåga samt har bättre minne än vad unga har.

Om vi tar det här med att invandrare kommer in i tillexempel Sverige. Så tycker i alla fall jag att de ska i första hand lära sig att prata Svenska eftersom att det är just i Sverige som de ska bo. Och då kan det vara en fördel speciellt för dem själva om de kan språket.

För att båda ha möjlighet att prata med såväl expediten i affären, samt att prata med eventuellt myndigheter. Och kommer man som invandrare så har jag mycket svårt att tänka mig att man inte kommer att komma i kontakt med olika myndigheter.

Och eftersom att myndigheter har en viss tendens att göra svenska språket rätt så obegripligt även för den som är född i Sverige.

Och då är det ju extra viktigt att de som ska tala med dem har kunskap i språket. Men man har väl antagligen möjlighet till tolk.

Men på sätt och vis kan man ju säga att det är lättare för barn att lära sig språk. I alla fall engelska, I dagsläget när allt fler unga använder dator som ett kommunikations medel och sitter och spelar. Så kommer de ju i kontakt med folk runt hela jorden och då är det ju det engelska språket som används.

Vilket innebär att de övar mycket mer på språket samtidigt som de gör någon som de tycker är roligt. Och då brukar man ju lära sig bättre. I alla fall få en annan form av motivation till att lära sig.

Medans vuxna i stort sett enbart använder Engleska om de ska läsa en manual som inte är skriven på Svenska eller som de möjligvis jobbar inom någon bransch där man måste prata mycket engelska. Till exempel om man jobbar som försäljare.

Jag tror därför att det inte är helt fel att unga sitter och spelar om det nu är det som de vill. Eftersom att engelska är ju väldigt viktigt att kunna i dagens samhälle. Och det är ju även ett grundämne i skolan, så det finns ju inga nackdelar med att vara duktig på engelska. Utan det är ju faktiskt om man ser ur en skol synpunkt. En av de bättre ämnena att vara duktig i.

Nordiska språk

Jag har läst en artikel om danskar och deras uttal. Artikel är skriven av Dennis Ernst ”Danskar allt svårare att förstå” sydsvenskan, 2012-10-13. I artikel så står det att ”svenskar och norrmän förstår varandra men inte danskarna.” Artikel fick mig att fundera, varför är det så svårt för norrmän att förstå danskar? 

Språkfamiljer

De nordiska språkens urspråk kallas urnordiska. Germanska språkfamiljen innehåller språk som danska, färöiska, isländska, norska och svenska. Uraliska innehåller finska och samiska. Grönländska härstammar från eskimåiska.

Norge har två skriftvarianter, bokmål och nynorska. Bokmål är baserad på den danska skrifttraditionen som är en följd av att danskt skriftspråk i senmedeltiden. Majoriteten av norrmännen använder bokmål. Bokmål är ett försök att skapa ett enat skriftspråk. Bokmål är en stor anledning till att danskar och norrmän har lätta att förstå varandra i skrift.

Var för ska personer lära sig mer om grannspråken?

Mer kunskaper om grannspråken ökar elevers möjligheter att söka arbete och studieplats i ett grannland. Detta ger fördjupande kunskaper om det egna språket och dess historia. Genom att studera grannspråken kan elever upptäcka äldre ord som är bortglömda, några danskan ord kanske lever kvar i det norska språket. När eleverna lär sig detta så leder det till en öppenhet för språkvariation inom det danska språket. Eleverna får även en större kunskap hur språk förändras. Eleverna kan tyda äldre skrifter bättre.     

I Finland så lär elever sig svenska som andraspråk, varför skulle inte Norge kunna göra samma sak med danska? Skulle leda till kostnader som är väldigt höga och skolorna skulle vara tvungen att prioritera bort tid från andra ämnen för att kunna få plats på schemat. Många skulle troligtvis tycka att det är synd om de ämnen som prioriteras bort. Nu i Sverige prioriteras NO, teknik och matte väldigt högt, detta leder till att några andra ämnen kommer att lida. Några skulle undra varför man ska lära sig ett språk som bara ett fåtal pratar?

 Jag tog en undersökning från skolverket som visar hur många svenskalärare som hinner med att undervisa nordiska språk i sin undervisning. Våren 2011 undersökte skolverket 6000 svenskalärare, 33 % av svenskalärarna sa att det inte tar upp nordiska språk alls i sin undervisning. Av dem angav 55 % att det prioriterade bort detta område för att hinna med allt annat. 19 % av det tillfrågade angav att dem inte haft någon undervisning i nordiska språk. Slutsatsen jag kan dra från denna undersökning är att 1/3 av svenska skolklasser inte får chansen att lära sig om nordiska språk.     

Är de lönsamt att spendera mycket tid på att lära sig nordiska språk? Många har svårigheter att lära sig ett nytt språk. De nordiska språken är när besläktade(svenska norska och danska kommer från den germanska språkfamiljen). Nordiska språken skulle inte ta sådan lång tid att lära sig som andra språken (spanska, tyska och franska). Många personer i de nordiska länderna jobbar i respektive länder. Exempelvis svenska arbetare jobbar i Norge med att mosa bananer till frukos pålägg. Mindre positiva är att arbetare försvinner från landet det är uppvuxna i. Staten investera mycket pengar på en ungperson, om hon sedan åkerbort till något anat land så förlorar staten väldigt mycket pengar. Om arbetare jobbar i ett anat land så leder det till att dem blir mera kulturella. Personerna som åker bort och arbeta kommer troligen sakna sin familj och vänner.              

Varför är det så svårt att förstå danska som pratas för normen?

 Lösningar till problemet? 

                                                                   

En anledning till att normmän och danskar har svårt att förstå varandra är att danskar pratar med starkt reducering av vissa ljud, ett annorlunda uttal av vissa vokaler. När danskar pratar låter det som om danskarna drar ihop eller till och med sväljer en del av orden. Talad danska är ofta svårt att förstå för norrmän pågrund av en snabba uttalsutvecklingen som danskarna har haft under 1900-talet. Danska i text är lätt att förstå för norrmän, 90 % av orden i noskan är igenkännbara med små stavningsskillnader.  

I Norge sänds danska tv-program sällan, men svenska tv-program sändes ofta i Norge och Danmark. En av de stora anledningarna till att länderna har svårt att förstå varandra är att det inte finns tillräkligt med media i respektive språk. Radio sänder danska sånger och norska sånger i länderna. Media har en stark påverkan på språket, till exempel svenskar kan förstå engelska för att de finns ett flertal engelska tv-serier på tv. Några individer är väldigt konservativa och tycker att det ska vara serier på tv med modersmålet som talas. Några konservativa personer tycker inte om att det är engelska sånger i melodifestivalen. Personerna tycker att det ska vara svenska sånger. När länder har mer tv-serier på ett annat språk växer språkförståelsen i landet. 

Finland har två nationalspråk (Finska och Svenska) därför är Finland ett lysande exempel att jämföra med. En anledning till att svenska är ett språk som tals mycket i Finland är att respektive land har en gemensam historia. Finland har varit en del av Sverige, om Norge och Danmark hade en lång och gemensam historia skulle respektive länder ha varandras språk som nationalspråk eller minoritetsspråk. Sverige, Norge och Danmark har en gemensam historia de var medlemmar i kammarunionen. Norge och Danmark var medlemmar i denna union i 417 år. Sverige och finland historia är längre, både länderna har varit ett gemensamt land i 659 år. 

I respektive länder finns det existerande kurser personer kan ta för att lära sig språken. För att ett språk ska vara nödvändig att lära sig behövs ett begär.

Personer från olika nordiska länder har inte så mycket kontakt med varandra som det borde. En stor anledning till att danskar och norrmän har svårt att förstå varandra när det pratar är att de inte har så mycket kontak med varandra. En undersökning har gjorts, det var en enkät där personer fick svara om de har kontakt med norrmän och danskar.  Resultat av denna undersökning blev, av det 384 personer som frågades svarade endast 20 att dem hade kontakt med norrmän och danskar ibland. Det skulle ungefär vara lika resultat åt andra hållet mellan danskar och norrmän. Enligt många är det enklast att lära sig ett språk i landet. En lösning till detta problem är att ha studieresor till de nordiska länderna. På så sätt skulle eleverna få en ökad kontakt med andra elever från olika nordiska länder och öka språkförståelsen. Felet är att det kostar mycket pengar för skolorna, leder till ökade skatter eller nerskärningar i regeringens budget. Skolorna skulle även kunna ta betalt privat, föräldrarna skulle betala resan, detta skulle öka klasskillnader vissa kanske inte har råd att resa till de nordiska länderna. Vissa kanske skulle bli retade för att det inte har råd att åka på en studieresa. Ett anat alternativ att öka kontakter mellan eleverna är att starta ett projekt med dem.           

  

I Sverige finns det städer där befolkning pratar meänkieli även finska. I Finland finns det städer där folket pratar svenska. Om det fanns städer i Norge där många danskar befann sig så skulle det vara mycket enklare mellan länderna att förstå varandra. Leder till att danska skulle bli ett minoritetsspråk i Norge, för att danskar ska kunna kommunicera med myndigheter på sitt eget språk. Anledning till att finska är minoritetsspråk i Sverige är för att finländare ska kunna ha kontakt med myndigheter på sitt eget språk. Om mer danskar skulle leva i Norge så måste regeringen skapas flera arbetstillfällen, eller så måste danskarna acceptera dåliga jobb som norrmän inte vill jobba med. Danmark skulle få mindre invånare det leder till mindre pengar till staten och staten måste sänka sina utgifter.         

Anledningen till att länder lär sig att kommunicera med varandra är att det har något gemensamt. Ett gemensamt intresse kan vara att både parterna tjänar på att handla med varandra (komparativa fördelar). En lösning till problemet är att länderna ska handla med varandra oftare. Det negativa är att om Norge och Danmark skulle handla mer med varandra då skulle något anat land förlora pengar för att landet exporterar mindre varor då. Om landet får mindre pengar från exporten så hämnar det den ekonomiska tillväxten i landet. Landet kanske behöver ta lån för att täcka de förlorade inkomsterna. Det leder till höga skulder för landet och minskar värdet på landets valuta (ökad inflation).                 

Sammanfattningsvis det finns ett flertal fördelar att ha en större kunskap inom de nordiska språken. Danskar pratar med stark reducering av några ord. Norrmän och danskar har ett liknande alfabet. En anledning till att det är svårt för normen och danska att förstå varandra är att det inte finns så mycket tv program på språken i respektive land. Det finns även inte en sådan lång och gemensam historia mellan länderna (jämfört med Sverige och Finland). Det är mycket lättare att förstå ett språk när personer har kontakt med några som kan språket. Anledning till att dessa länder har svårt att förstå varandra i tal är många. I denna essä så nämndes några få, du kanske vett många mer anledningar än vad jag har nämnt.           

Essä – Dialekter

Hur kommer det sig att folk som bor i samma land, kan låta så fruktansvärt olika? Vi som lär oss engelska i skolan, är vi säkra på att vi lär oss att tala på rätt sätt? Attityden kan även tolkas olika beroende på vilken dialekt man lyssnar på, så förstår folk från andra länder vad vi verkligen menar när vi talar på ett annat gemensamt språk?

I dagens svenska så har vi många olika sorters dialekter, vi har till exempel gotländska, småländska, göteborgska, norrländska och många fler. Vi kommunicerar alla med hjälp av vårt modersmål: svenska, men hur kunde det gå till så att vi betonar ord på så många olika sätt? Om den som läser den här texten inte förstår riktigt vad jag menar, så kan du göra som jag, föreställa dig en konversation mellan en människa från Umeå i Norrland och en från Ystad i Skåne, det är nog inte helt säkert att de båda skulle förstå varandra om de båda talade med dialekt. Såhär ser det på många fler ställen i världen och jag kan inte sluta fundera på hur det här kunde gå till. Vissa människor har speciella särdrag som kanske gör att man pratar på ett visst sätt, storleken på käken och på munnen kanske kan ha stor betydelse för hur väl man kan göra sig hörd och förstådd. Men om man också tänker tillbaka på 1800 talet, när vi levde i ett klassamhälle, så pratade folk avsiktligt annorlunda beroende på vilken klass man tillhörde, adelsmän pratade inte på samma simpla sätt som dem i arbetsklassen till exempel. Antalet som talade på ett sätt i en klass någonstans i Sverige kanske kan ha något att göra med att man pratar olika och använder andra ord för samma saker på olika platser. Användningen av slangord och betoningar tror jag mycket väl kan vara något som vi påverkats av från våra förfäder. Ytterligare en faktor som kan ha format vårt sätt att tala kan vara hur nära en by/stad låg till färdvägar, försök att jämföra ett litet samhälle uppåt i norrland där det är relativt långt till en annan bebodd ort, med en stor hamnstad som Stockholm. Där det kommer och går mycket människor så hittar man ofta fler eller många blandningar av dialekter, kan vara så på grund av att man omedvetet påverkas om man hör en annan version av sitt eget språk. Norrut i Sverige kan man uppleva att många pratar på samma sätt, att det inte finns många varierade sätt, vilket kan bero på den här anledningen. Människor vill väldigt sällan vara annorlunda och man anpassar sig till sin omgivning, så bor man på en plats där det kommer mycket folk från främmande platser med andra dialekter så kanske man får en mix av uttrycksfraser.

Jag personligen kan tycka att det kan vara väldigt ansträngande när man lyssnar på en person från en stad där man är ovan med dialekten, ännu värre blir det när denne i fråga ska tala på engelska, som dessutom är ett språk man inte alla gånger talar flytande. Det blir ett flertal främmande saker att hålla koll på och kommunikationen blir svårare än vad man tror. Jag tänker på folk från en särskild plats i världen som vi svenskar kan uppleva vara otroligt svårtolkad, när vi träffar en person från Australien så blir det inte ofta mycket som blir förstått. De talar meden väldigt bred accent vilket inte är den sortens engelska vi oftast får höra i filmer, vilket är också var många lär sig mycket engelska ifrån. Sen kan man också tycka att en australiensare låter ganska vänlig på rösten med sitt engelska mål, men denne kanske egentligen inte alls är någon som är glad jämt. Just den här språkkrocken är som gjord för missförstånd och mycket kan vara på grund av dialekten man är uppvuxen med och hur man lärt sig tolka varianter av språk.

Det kanske inte riktigt går att fastställa varför vi talar på det sätt som vi gör idag, man kan vrida och vända på många aspekter men det är som det är helt enkelt. När personer från olika nationaliteter ska föröka kommunicera så blir det ett prov på ansträngning och det får man nog finna sig i. Vi får se om vi kommer att fortsätta prata med olika mål i framtiden eller om det tillslut blir en blandning mellan många.

Vad är ett ”normalt” namn för dig att döpa ett barn till?

Det vanligaste namn föräldrar döper sina barn till just nu är Alice som flicknamn och William som pojknamn. Tvåa kommer Elsa och Oskar och sedan kommer Julia och Lucas. Den senaste tiden har det varit vanligt att man vill att sina barn ska heta något väldigt speciellt i förnamn, något som ingen annan heter. Många har låtit sitt namngivande gå över styr och de som bestämmer vilka namn som accepteras är Skattemyndigheten, det som bestämmer om namnet kan godkännas är om det anses vara stötande mot barnet eller dess omgivning.

För det första så kan du ju fundera över hur det skulle kännas för ett barn om de växer upp och heter t.ex. Busshållplats i förnamn. Enligt en artikel i Aftonbladet står det att en bebis i Nya Zeeland har blivit döpt till ”Number 16 bus shelter” som betyder busshållplats nummer 16. I USA kan man nästan döpa sitt barn till vad som helst, vilket är bra på ett sätt men väldigt dåligt på ett annat, Sverige däremot är bland de hårdaste med reglerna om vad man får heta och inte.

För det andra så har många föräldrar en sådan stark vilja att hitta ett alldeles unikt namn och ett namn som skiljer sig extra mycket från mängden så det går över styr. I en artikel från Aftonbladet stod det att en förälder ville döpa sitt barn till detta ”Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxvclmnckssqlbb111163” men det fick avslag i Sverige. En annan som bor i Nya Zeeland ville att sitt barn skulle heta Adolf Hitler eller Fish and chips men båda fick avslag de med.

För det tredje så tror jag att det nog inte skulle vara så lätt för ett barn som får ett sådant konstigt namn, tänk dig att barnet börjar skolan och det skulle bli mobbat bara för att dennes namn är lite udda. Många tycker att udda namn är fina och unika i sig men vissa namn kan tyckas vara väldigt underliga. Det kan också bli svårt när barnet själv märker att ingen annan har lika namn som den och barnet kanske känner sig utanför och speciell på ett dåligt sätt.

Varför ska man inte kunna döpa sitt barn till något ovanligt om man nu vill? Så tänker nog flera när de läst den här texten. De vill ha ett speciellt och ett unikt namn på deras dotter eller son. Men samtidigt förstår jag inte varför föräldrar vill döpa sitt barn till något så konstigt.
Till sist vill jag säga, döp era barn till vad ni vill men tänk på att namnet följer med dem livet ut.

Hur är det att leva som döv?

Dövhet har alltid fascinerat mig och jag har alltid haft frågor kring just det här ämnet. Det har varit frågor som: Varför är teckenspråk inte ett obligatoriskt ämne i skolan? Får döva personer arbeta vart som helst eller bara inom vissa områden? Samt är det stor skillnad på teckenspråket i allmänhet i andra länder jämfört med i Sverige?

Enligt www.sdr.org/teckenspråk så finns det ungefär 8,000 – 10,000 barndomsdöva samt 30,000 döva och hörselskadade i Sverige som kommunicerar med svenskt teckenspråk. Detta får mig att fundera över varför teckenspråk inte är ett obligatoriskt ämne i skolan? Jag menar att i skolan har man engelska som ett obligatoriskt ämne för att man ska kunna prata med folk över hela världen, men vi kan inte kommunicera med de döva?

När man inser att det är ungefär 38,000 - 40,000 människor som använder sig utav teckenspråk bara i Sverige så tycker jag som sagt att man ska ha teckenspråk som ett obligatoriskt ämne så alla människor får en chans att lära sig att kommunicera med en person som använder sig utav teckenspråk. Alla skulle såklart inte bli jättebra på det men man skulle ändå ha en chans att kunna kommunicera med de döva, precis som med engelskan.

Jag tycker inte att man ska göra skillnad på människor bara för att de är döva eller inte, det jag vill komma fram till är att om man är döv ska man inte kunna kommunicera med allmänheten då bara för att befolkningen inte har fått en chans att lära sig teckenspråk i skolan?

En annan fråga som har varit väldigt stor för mig är om man gör någon skillnad på människor som använder sig utav teckenspråk när det gäller att skaffa ett jobb? Jag läste en artikel om just det här på www.funkaportalen.se där det stod att många döva helst vill jobba i en teckenspråkig miljö, men att det inte finns många sådana jobb. I artikeln framkom det också att det finns många jobb som döva inte är villiga att ta som servitris, kassörska samt polis eftersom att de är rädda att folk inte ska kunna kommunicera/förstå med dem.

Efter att jag hade läst artikeln på www.funkaportalen.se började jag genast tänka efter, undra om det är vanligt att olika arbetsgivare ”kastar” bort en persons ansökan eftersom att personen är döv? Tillexempel att arbetsgivaren är rädd för personens bilvande arbetskamrater inte ska kunna kommunicera med den döva personen, eller att arbetsgivaren tänker att personen inte är bra nog för att personen är döv? Vilket jag är rädd för att måna arbetsgivare tänker. Även om arbetsgivaren inte skulle ha några problem med att anställa en person som är döv så kanske kostnaderna för tillexempel för en tolk skulle bli förstora om det skulle vara ett litet företag.

För en person som använder sig utav teckenspråk finns det inte lika mycket jobbmöjligheter som för en person som inte använder sig utav teckenspråk. Att arbeta som polis, doktor (sjuksyster) eller advokat kan vara svårt att genomför om man är döv, det kan också vara svårt att få just de jobben för att allt folk du träffar måste kunna förstå dig. Tänk om det var så att alla hade läst teckenspråk när de gick i skolan, då skulle alla de döva också ha en chans att kunna jobba inom de områdena.

Polis, doktor samt advokat är arbeten som man kan tjäna riktigt bra pengar på, så bara för att jag använder mig utav teckenspråk får jag inte chansen att tjäna de riktigt stora pengarna för att jag inte kan kommunicera med folket runt omkring. Jag tycker att här inte är rättvist med tanke på att pengar är en stor del av vår livsstil. Det handlar inte bara om att pengar är en stor del av vår livsstil utan även om att jag kanske är en riktigt kunnig person inom dessa områden ska jag inte få en chans att visa upp de bara för att jag är döv?

Som sagt behöver det inte bara vara arbetsgivaren som är problemet utan det kan också vara de döva som är rädd för att ta sig an på sådana arbetsuppgifter för att de är rädda för att inte kunna bli förstådd eller att förstå omvärlden.

Man vet en hel del om hur stora skillnader det är mellan olika länder när det gäller fattigdom, livsstil och pengar. Då kommer jag genast in att tänka på är det några skillnader mellan hur det är att leva som döv i Sverige och i andra delar av världen.

Att leva som döv i Sverige är mycket bättre än att leva som döv i exempelvis Afrika. De största skillnaderna är att i Sverige har vi olika organisationer som hjälper de döva att leva ett så normalt liv som de bara går. De får hjälp som tillexempel att lära sig att använda sig av teckenspråk på ett pedagogisktsätt, få personlig hjälp till en början att kommunicera med andra osv.

 Medan i andra fattiga länder som exempelvis Afrika finns inte samma hjälp, jag kan inte säga hur det är där men jag kan tänka mig. Jag föreställer mig att man inte får den hjälpen man behöver med att lära sig att använda teckenspråk. Jag kan också tänka mig att man inte får någon respekt med att man är döv, utan att man förväntas göra samma saker som en person som inte är döv, pågrund utav att man inte har några bra läkare som kan tala om vad de innebär. Allt detta tyder på att det är ett väldigt fattigt land och krig är någonting som tillhör deras vardag.

Avslutningsvis vill jag säga att leva som döv i ett land som Sverige är inget problem, men i andra delar runt om i världen har man inte samma hjälp som vi har här, vilket är väldigt tragiskt. För att mista hörseln är ingenting man väljer att göra, jag tycker alla förtjänar den hjälp de behöver med inlärning av teckenspråket samt att få ett jobb som de klarar av men de viktigaste av allt är att man inte ska underskatta en person bara för att den har mist sin hörsel… jag är rädd för att de personer som har mist sin hörsel underskattar sig själva, att de får känslan av att de inte är lika bra som alla andra för att de inte kan kommunicera med omvärlden samt att de inte klarar av att uppfylla sina drömmar.  

Dialekten för just din stad är unik.

Varje stad har sin egen dialekt, ingen dialekt är den andra lik viket gör att man hör att man kommer ifrån olika städer/landskap. Visst är det häftligt att vi pratar olika vart i Sverige man kommer ifrån? Det är det som gör just dialekten för din stad unik.

Varför ska man bevara dialekter?

Mitt första argument för varför att man ska bevara dialekter kom från www.mittnu.se där det stod att dialekter är en del av vår kultur och bör bevaras. Jag kan inte mer än att hålla med, jag tycker att man ska bevara dialekter för att det är som sagt någonting unikt för din stad. Det finns en historia bakom varför vi pratar som vi gör i olika städer/landskap. Dialekterna födds man upp med, det är någonting som visar vart man kommer ifrån, vilket jag inte tycker att man ska ta bort. Någonting jag personligen tycker är mysigt är när man kommer till en annan stad så får man höra på vilket sätt de pratar samt uttalar vissa ord. För visst vore det tråkigt om precis alla i alla städer/landskap pratade likadant?

Mitt andra argument är att utan dialekter skulle rikssvenska bli fattig på ord, vilket den redan är. Men med dialekter så bildas det nya ord för varje stad/landskap, som inte är den andra likt. I Gävle kan vi ha ett ord för tillexempel: trevlig men i Göteborg kanske man har ett annat ord för trevlig som just deras stad använder sig utan ord. Påsåsätt bildas det fler ord i svenska språket.

Mitt tredje argument är att vilja prata just sin dialekt ökas när det finns några kända personer som är omtyckta för sin dialekt som Henrik Larsson, fotbollsspelare. Sen kan jag tänka mig att vilja prata just sin dialekt även kan ökas om det är en känd person som pratar just din dialekt. Som exempel unga människor i Skåne kanske mer vill bevara sin dialekt och prata der mer eftersom det finns kända och omtyckta personer som pratar skånska som Eric Saade och Timbuktu. 

Självklart finns det folk som tycker att jag har helt fel med att man ska bevara dialekter, utan de tycker hellre att man ska ta bort det helt. Jag skulle kunna få mottargument som är det inte bättre att alla pratar på samma sätt det kan ske mobbning om man kommer ny från en stad till en annan och pratar annorlunda? Vissa dialekter är finare och har mer klass än andra, ska de klassas som bättre människor för det? Samt det kan bli så mycket missuppfattningar med att man inte riktigt förstår varandra fullt ut?

Där håller jag inte riktigt med, eftersom allt det här med dialekter nyttjar rikssvenskan som jag nämnde tidigare. Tillexempel att det blir mer ord eftersom svenskan är fattig på ord om man jämför med andra länder. Det här med att man skulle bli mobbad om man kommer från ny från en annan stad till en annan är inte ens trovärdigt, man har istället chansen att få höra en ny dialekt och kanske till och med nya ord. Att man inte skulle förstå varandra för att man kommer ifrån olika städer/landskap finns det lite sanning i, men oftast så har man någon konakt med någon utanför sin egen stad/landskap.

Tillslut vill jag säga att dialekter är någonting som borde bevaras eftersom att varje dialekt har en egen kultur och är unik för just din stad/landskap.

Svenska Dialekter

Jag har alltid varit intresserad av dialekter. Frågor som jag ofta har funderat över är: Vad är egentligen en dialekt? Hur har dialektskillnader uppkommit?  Har dialekter alltid funnits? Hur många dialekter finns det i Sverige?

En dialekt är en språkart som talas av invånarna inom ett visst avgränsat geografiskt område. Ibland är det inte så självklart var gränserna mellan de olika dialekterna går. Alla dialekttalande som bor inom samma område behöver inte tala exakt likadant.

I alla språkliga varianter finns de en blandning av ålderdomligheter och nyheter i förhållandet till fornspråket. Det är blandningen av gammalt och nytt som ser olika ut i språkliga varianter och det har också gett skillnader i uttal, ordförråd och meningsuppbyggnad. Man brukar säga att skillnaden ofta ligger i vad som är gammalt och vad som är nytt och hur detta tar sig i uttryck i en specifik dialekt eller standardspråket.

I nuvarande Sverige har skillnader mellan talspråket i olika delar funnits åtminstone sedan medeltiden. Redan innan dess hade språket förändrats så att de nordiska språken kom att skilja sig från övriga germanska språk. Genom de århundradena som har gått har sedan det svenska språket utvecklats. En förändring har, i vissa fall, medfört olika resultat i olika delar av landet. Dialektsplittringen är alltså en följd av att processen inte varit desamma överallt. Skillnaderna mellan dialekterna under 1900-talet har i många fall minskat, men flera olikheter är märkbara än idag.

Att säga ett exakt antal på hur många dialekter det finns är inte möjligt. Det finns inga tydliga gränser för var en dialekt börjar och en annan slutar. Språkforskare har däremot kunnat dela in dialekterna i större huvudområden. Dessa sex områden är: Sydsvenska mål, Götamål, Sveamål, Gotländska mål, Norrländska mål och Östsvenska mål. Ett annat skäl till varför det inte är möjligt att nämna ett exakt antal dialekter, är för att det finns olika sätt att se på hur stort område som anses ha samma dialekt. Varje dialekttalare har själv en uppfattning om vad han/hon talar och vad dialekten ska kallas.

Jag tycker det är bra att vi har olika dialekter, det säger ganska mycket om personen, vart hon eller han kommer ifrån och även är uppväxt. Om man har föräldrar som är från t.ex. Malmö och man föds i Malmö behöver inte det betyda att man är uppväxt där, men oftast är det så.

Att vi har olika dialekter tycker jag även är ganska charmigt. Träffar man någon från Sverige men från en annan stad kan man oftast lyssna på dialekten och få fram vart ifrån personen kommer. Man vet oftast inte helt säkert vart ifrån personen kommer eftersom vissa dialekter låter ganska lika men man kan få fram på ett ungefär.

Eftersom vi alla pratar olika dialekter, uttalar vi orden olika. Jag tycker det därför är bra att vi i skolan får lära oss stava så som alla gör. Jag menar vissa säger ”korv” och vissa ”körv”, men i skolan får man lära sig att man skriver korv med O, oavsett hur man uttalar det.

Jag tror dialekter är något som kommer att utvecklas ännu mer och fortsätta leva med oss. Det tycker jag är bra eftersom en dialekt talar om vart man kommer ifrån och är uppväxt.

Sverige gynnas av språklagen!

Den 7 december 2005 beslutade den svenska riksdagen om en samlad svensk språkpolitik med fyra framträdande mål. Målen var att det svenska språket skulle vara huvudspråket, svenskan ska vara komplett och samhällsbärande, den ska vara vårdad, enkel och begriplig och att alla ska ha rätt till att prata flera språk. Svenskan är alltså enligt språkpolitiken och gällande lagar Sveriges huvudspråk och det samhällsbärande språket.

Jag tycker att de här målen som finns i språklagen är väldigt bra för det svenska språket.

svenskan är ju det språk som talas mest i Sverige så det är självklart att det ska vara huvudspråket i landet. Ett språk är också oftast en del av en persons identitet så jag tror att det är viktigt för svenska folket att veta att svenskan inte kommer att försvinna.

I språklagen så framgår det även att svenskan ska vara samhällsbärande vilket är bra för att man ska kunna lita på att svenskan ska leva kvar som huvudspråket. Man ska kunna prata svenska närsomhelst och varsomhelst.

Det är också viktigt att svenskan ska vara enkel och begriplig som också är ett av målen i den svenska språkpolitiken. Det är viktigt för att det ska vara lätt för barn att lära sig språket i skolan och även för att invandrare ska någorlunda lätt kunna lära sig att prata Svenska så de kan kommunicera med befolkningen.

Enligt Språkrådet.se så finns det ungefär 150 olika modersmål i Sverige och även en hel del minoritetsspråk så det viktigaste målet i den svenska språklagen måste jag nog säga är att man ska ha rätt till att prata flera språk. För invandrare så måste det vara speciellt skönt att veta att man inte är pressad till att lära sig svenska och att man kan fortsätta prata sitt modersmål i hemmet.

Även om man har rätt att prata flera språk i Sverige så finns det en risk för att invandrare kan känna sig lite utstötta på grund av att man trycker så hårt på att svenskan ska vara huvudspråket. De kan kanske känna att man egentligen vill få bort de nya språken från landet vilket är negativt.

Avslutningsvis så vill jag återigen påpeka att Sverige kommer gynnas av språklagen för all framtid då både svenskar och invandrare kommer att vara nöjda för de får prata vilket språk de vill. Språket kommer även att utvecklas till det positiva och bli lättare att lära sig.

Hur viktigt är det med skillnader i det svenska språket egentligen?

Det finns otroligt många olika dialekter i Sverige och skillnaden är både stor och liten.         Jag valde ämnet dialekter för att det är intressant att det finns så många och att de är förknippade med olika områden. Det är också intressant att vissa dialekter i Sverige kan låta helt annorlunda än andra som om det nästan var ett annat språk. Jag undrar dock om det verkligen är så viktigt med skillnaderna och om vi skulle kunna klara oss utan dem.

Enligt språkrådet.se så går det inte att säga exakt hur många dialekter som finns i Sverige. Så är det för att det inte finns några tydliga gränser mellan vart en dialekt börjar och en annan slutar. Jag kan förstå att det måste vara omöjligt att sätta gränser för dialekter eftersom personer kan prata en dialekt även om man är utanför dialektens stadsgräns. Det finns säkert även små byar där man har en speciell dialekt men man tror att de tillhör en annan större dialekt.

På språkrådets hemsida så står det även att skillnaderna kan från början ha berott på att folket ville skilja sig från alla andra genom att ändra sitt sätt att prata. Det fanns även folk som ville närma sig en gemenskap så man försökte få sitt språk att likna en grupps språk så mycket som möjligt. För att ändra sitt språk så använde man en blandning av nyheter och ålderdomligheter i förhållande till fornspråket. Man använde alltså olika varianter av blandningen mellan nytt och gammalt för att få skillnader i uttal, ordförråd och menings uppbyggnad.

Jag kan föreställa mig att det fanns många människor som ville sticka ut från mängden förr i tiden när det mesta var lika. Det fanns nog många sätt att göra det på men ett av de bästa sätten var nog att andra språket lite. När en del av folket upptäckte det så följde nog många efter och tillslut så har det blivit grupperingar i samhället genom språk. När det hände så kanske en del människor som inte hade så många att dela sin dialekt med kände sig utanför. För att återfå gemenskap så tror jag att man försökte komma in i grupperna genom att prata likadant som dem. I dagens samhälle så tror jag att man inte är lika sugen på att sticka ut från mängden. Man tror nog att man kan bli utpekad och utstött om man gör det. Därför tror jag att det är vanligare att man ser att folk vill ändra sin dialekt för att passa in i större grupper. T.ex. om man ska flytta från en liten by i Norrland till huvudstaden Stockholm för att man är trött på att ha så lite folk i sin omgivning. När man kommer till Stockholm så märker man att det är en helt annan dialekt och man märker att folk börjar reagera på sättet man pratar. Jag skulle tro att man då vill försöka lära sig den nya dialekten för att passa in.

Språkrådet skriver också att de stora skillnaderna på dialekterna beror på hur området är utformat, hur bra kontakt man har med omvärlden och tillgång till färdvägar för att stöta på nya folkgrupper. Det står även att språket beror på t.ex. var man är uppväxt, vilken social tillhörighet man har och vilken generation man tillhör. Språkskillnader kan även uppkomma om en liten grupp språkbrukare förändrar ett uttal eller ett ord för att sedan sprida det vidare. Även om det är ganska lätt att förklara språkförändringarna så tar det oftast väldigt lång tid för ett språk att förändras och ibland så märker man inte ens att det ändras. Hur lång tid det tar beror helt på hur snabbt förändringen sprids och när det gamla alternativet försvinner. De snabbare språkförändringarna sker när existerande ord får nya betydelser och nya användningsområden.

Jag tror också att skillnaderna mellan dialekterna kan bero på kontakten med omvärlden och kontakten med andra folkgrupper i Sverige. Det är ju även självklart att språket beror på var man är uppväxt för när man är barn så lär man sig prata genom att lyssna på sina föräldrar och andra människor i sin omgivning. Jag tror att det är viktigt för en person att veta att man bor på ett ställe där man pratar likadant för att känna gemenskapen. Man vet även att man pratar olika på andra ställen i Sverige så man vet att det är skillnader mellan dem. Jag tror det är bra att veta att det inte bara är staden som är annorlunda utan även språket. Jag tycker att man skulle kunna göra en liknelse med det man brukar säga om att alla såg likadana ut. Om alla hade samma utseende så skulle alla sjunka in i mängden och inte tycka något speciellt om sig själv. Precis så skulle det nog vara om alla pratade likadant och man skulle inte ha någon egen identitet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja svara på min frågeställning genom att säga att det är viktigt med dialekter för att skilja på Sverige. Jag tror inte att Sverige skulle må bra av att prata precis likadant överallt och det är bra med variation. Det är bra för gemenskapen att ha människor som pratar som än själv i sin närhet. Även om jag tror att det är bra med skillnader i språket så tror jag också att dialekterna kommer att minska i antal. Jag tror det för att det känns typiskt svenskt att inte sticka ut ur mängden och att göra som alla andra så de flesta personer kommer nog att söka sig till att prata de stora och populära dialekterna.

Kanslisvenska, ett krångligt och maktförknippat språk!  

Kanslisvenska också känt som byråkratsvenska är ett språk som är traditionsrikt och samtidigt symboliserar makt. Det kan vara väldigt svårt för en vanlig Svensson att förstå språket men det är inte lätt att få myndigheterna i Sverige att sluta använda sig av kanslisvenskan. 

Jag anser att det är fel av myndigheter att skriva brev och andra texter till vanliga människor på kanslisvenska på grund av att de kan vara mycket svårläst för människor som inte jobbar med att läsa eller skriva texter på kanslisvenska. För att underlätta för svenskar och undvika missuppfattningar måste alla myndigheter förenkla sitt språk och på så sätt kommer fler människor förstår vad myndigheterna vill få fram med sina texter.

Dessutom kan personen som får ett brev hemskickat utelämnas från viktig information på grund av att att man inte förstår texten. Det tar även väldigt lång tid att sätta sig in och försöka förstå en text som är skriven på kanslisvenska.

Förutom detta kan det på samma sätt bli missförstånd när man inte är insatt i byråkratsvenskan och därför inte förstår myndigheternas budskap och på så sätt missuppfatta brevet helt och hållet. I boken språket av Bengt Sjöstedt och Tomas Jeppsson (Studentlitteratur AB) skriver de att det som göra att kanslisvenskan uppfattas som svår, är att meningarna ofta är långa och innehålla många svåra ord. Ordföljden kan också vara krånglig och detta används för att göra kanslisvenskan opersonlig. Det här i sin tur utstrålar pondus och makt. Då tycker jag att om myndigheterna behöver använda sig av ett speciellt språk för att vissa att de har makt, så är något fel. Jag kan förstå att myndigheter ville visa att de hade makten förr i tiden, men idag ska inte myndigheter behöver använda sig av ett speciellt språk för att få respekt. Utan det som är viktigast är att alla ska kunna förstå deras budskap och att ingen ska missa någon viktig detalj eller missuppfatta meningar bara för att det skrivs på ett krångligt och svårt sätt. Därför borde byråkratsvenskan bytas ut mot ett enklare språk.

Det finns de som tycker att kanslisvenskan ska fortsättas att användas för att den kan skrämma människor och på så sätt visa att de har makten och kräva in pengar som någon är skyldig. Men jag tror att om man inte har några skulder och sköter sin ekonomi så skulle man betala in pengarna även fast man inte blev ``skrämd´´ av byråkratsvenskan. Vore det så att man var så illa ute att man inte kunde betala sina skulleder eller helt enkelt inte ville betala dem för att man hellre slösade pengarna på något annat så tror jag att det skrämmande brevet inte gör någon större skillnad, utan de kommer i vilket fall inte betala in de pengar de är skyldig.

Avslutningsvis skulle jag bar vilja säga till alla myndigheter i Sverige att ni borde sluta försöka skaffa respekt genom att uttrycka er med svåra ord och långa meningar. Vi kommer tycka bättre om er när vi inte längre behöver lägga ner massa tid och energi på att försöka förstå oss på en svår och underlig text. Det bästa ni kan göra är att avskaffa kanslisvenska och på så sätt bli mer omtyckta och få mer respekt.

Hur är det att leva som döv?

Livet som döv, hur är det egentligen, kan man leva ett normalt liv och jobba med precis vad som helst eller måste man kanske ge upp vissa drömmar man har som andra utan en hörselskada lätt skulle kunna få uppfylld? Det här är frågor som jag under en längre period har ställt mig och nu tänkte reflektera över.

Om man är döv och vill få fram sina åsikter genom teckenspråket kan man då arbeta med vad som helst eller sätter språket stopp för ens drömmar genom att man inte alltid förstå eller blir förstådd.  t.ex. om man vill bli dirigent eller advokat?  Vad jag kan förstå enligt internetsidan tecknsprak.se så kunde tidigare i stort sätt döva bara arbeta som t.ex. snickare, sömmerska eller skomakare. Men idag har allt fler döva börjat utbilda sig och kan därför jobba inom t.ex. undervisning och andra service yrken. Det finns även de som blir politiker och gör framsteg. Där av tycker jag att det har gått framåt genom att de döva har tagit platts i samhället.

Jag tycker fortfarande att det måste vara svårt och jobbigt att leva i ett samhälle där det är väldigt många som inte förstår en. Kan det vara lätt att få nya vänner? Jag läste en intervju med en döv kille på en blogg där han berättade om hur det var att var döv och hur han inte hade särskilt många vänner. Det fick mig att börja fundera lite över hur mycket lättare det borde vara för en som inte har en hörselskada att få nya vänner mot för någon som är döv. Oftast så kan man inte teckenspåråk om man inte har en släkting eller själv har någon form utav hörselskada. Men om vi människor har möjligheten att lära oss teckenspråk skulle det kanske leda till att fler skulle ha en större förståelse till de döva och de döva skulle mera kunna komma in i samhället.

Här kan man då ställa sig frågan varför det inte är obligatoriskt med teckenspråk i skolan? Det finns ungefär 8 000-10 000 barndomsdöva och 30 000 döva och hörselskadade i Sverige. Det är kanske inte en jätte stor siffra om man gemför med alla människor i Sverige men det är fortfarande 40 000 människor som kanske inte syns och har det lite ``jobbigare´´ i samhället för att de inte kan höra och måste kommunicera genom teckenspråk. Därför undrar jag varför inte teckenspråket blir obligatoriskt i skolan så man kan förbättra för de här 40 000 människorna.

Man kanske inte behöver läsa teckenspråk från årskurs sex men jag tycker att man skulle kunna läsa någon eller några kurser på gymnasiet eller kanske i nian på högstadiet. Jag tycker åtminstone att det skulle var bra om fler lärde sig teckenspråk som det sedan kan ha användning för i vuxen livet, på arbetet eller på fritiden.

Det kan faktiskt hända att man får ett barn som föds med en hörselskada och det kan leda till att man kan få förändra på mycket i vardagen, då kan det var väldigt skönt att man åtminstone kan lite teckenspråk. Enligt teckenskraket.se så föds i genomsnitt 70 döva barn varje år i Sverige. Ett flertal av dessa barn placeras trots detta i hörande klasser vilket nästan aldrig fungerar bra. Men idag finns det fem specialskolor i Sverige för döva där undervisningen sker på teckenspråk istället för på svenska och skolorna ligger i Härnösand, Stockholm, Lund, Vänersborg och Örebro.

Många familjer som får ett hörselskadat barn tycker att det är jobbigt att skicka iväg sitt barn till en annan stad och ett annat hem där barnet måste bo med en annan familj eller på skolan. Därför väljer hela familjen att flytta och kanske får de göra stora uppoffringar.

På frågan om man kan leva ett normalt liv som hörselskadad så skulle jag svara: idag har vi en större förståelse och att samhället accepterar hörselskada på ett helt annat sätt. Jag tror även att det är mycket lättare för de döva att uppfylla sina drömmar idag än vad det var för några år sedan och jag hoppas att det bara kommer bli bättre och bättre.        

Sveriges tvåspråkiga utnyttjas inte till sin fulla potential

Från hela världen så kommer människor från andra länder till Sverige.  Vissa kommer för jobb medans andra flyr från konflikter. Vad de alla har gemensamt är att dem alla tillför med utländsk kompetens. En av de främsta saker de för med sig är just sina språkkunskaper. Utländska språk är en unik kompetens som kan hjälpa Sverige och andra länder enormt. Många tidigare u-länder, främst i mellanöstern, har påbörjat en stor ekonomisk utveckling. Många flyktingar har kommit från dessa länder, och många har haft svårt att intrigera i det svenska samhället. Det här kan ge en chans för många att komma in i samhället och bidra till det på ett unikt sätt. En helt ny global marknad öppnar sig och det innebär att Sverige måste ta tillvara på och investera i. En unik kompetens för tvåspråkiga svenskar öppnar sig då. Det här kommer att skapa många arbetstillfällen och ökad ekonomisk tillväxt.

I BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) är andra länder där svenska företag borde satsa i. De länderna har utvecklats enormt snabbt de senaste 20 åren och kommer att fortsätta med det. Det är av stor vikt att svenska studenter kan utbilda sig i dessa länders språk, till exempel hindi, portugisiska och kinesiska. Andra länder som är på tillväxt är N11 länderna (Bangladesh, Egypten, Indonesien, Iran, Mexico, Nigeria, Pakistan, Filippinerna, Sydkorea, Turkiet och Vietnam). Här är det många unika språk som talas, vilket gör det ännu viktigare att ta vara på tvåspråkiga svenskars unika kompetens.

Tvåspråkiga svenskar har nu en chans att vara de som får allt att falla på plats. De har en unik och stor förståelse för språken och kulturen i andra länder, och på så sätt kan de hjälpa Sverige enormt. Svenska företag och myndigheter kan komma att ha stor nytta av dem. Som tolkar, som marknadsföringskonsulter, och produktutveckling bland annat, så kan de ge svenska företag ett försprång på marknaden. Att satsa på språk är ett av de viktigaste stegen till svensk ekonomisk tillväxt.

Ortsnamn och platsnamn 

Sedan urminnes tider har människan namngett olika platser för att kunna kommunicera och navigera, men varför har vi valt att nämna platser till vad dem heter? Varifrån kommer namnen, och vilka sorters namn på platser finns det?

Platsers namn

I Sverige och i hela Europa så har man många liknande sätt att nämna platser. Dels har man gamla platser med namn som går tillbaka långt tillbaka, som t.ex. Gävle, och så har vi döpta platser där man i ”modern” tid givit platsen ett namn, till exempel Gustav Adolfs Torg i Stockholm, där man har tvingat på platsen en mening.

Gävle

I fallet Gävle, så finns det många teorier till varför orten heter just Gävle. Språkforskaren Johan Nordlander skriver i en uppsats från 1913 att ”namnet Gävle bör sammankopplas med substantivet gavel, som när ortnamnet bildades betydde utskjutande udde, kortända av en ö eller brant bergvägg”. 1432 är den första gången då Gävle nämns i skrift, Gefle eller Geffla. Den gavel han syftar på är platsen där Gavleån skär igenom Tolvforsåsen, som ligger strax nordost om skogskyrkogården. Där ligger även ett av Gävles äldsta järnbruk, vilket alltid varit ett historiskt kännetäcke för Gästrikland. I Gävle ser man ett tydligt exempel där staden har fått sitt namn naturligt på grund av de geografiska kännetäckena. Man kan även se hur namnet har förändrats men man kan fortfarande se spåren av det gamla Gävle, främst i Gävles populäraste dagstidning, Gefle Dagblad. Tidningen grundades 1895 och har fortfarande den gamla stavningen. Samma sak gäller för Gefle IF, stadens största idrottsklubb, som grundades 1882. På slutet av 1800-talet och början av 1900 så hade förändringen av uttalet förändrats så pass mycket att det hade gått från Gefle till Gäfle. Det här orsakade en debatt och år 1903 så beslutade Gävle stadsfullmäktige att hålla fast vid "stadens gamla hedervärda namn Gefle och upptaga kampen mot det nymodiga Gäfle”. Här kan man direkt se hur dåtidens starka nationalistiska politik speglar igenom och tar direkt över kontroll över språkbruket och att man i beslutet vill hålla kvar mot det gamla och fina. Detta ledde dock till en mindre kontrovers då all post till adresserade till Gäfle Dagblad återsändes.

Gustav Adolfs torg

Sedan har vi namngivna platser. De kan man se över hela världen i princip alla kulturer. Platserna har ofta blivit namngivna för att ge oss ett intryck eller en känsla. Ett svenskt exempel på det är Gustav Adolfs torg. Torget fick sitt nuvarande namn år 1805. Innan hade torget hetat både Malmtorget och Norrmalmstorget, på grund av att det var ett centrum för handel i Stockholm, och en infartsplats mot staden norrifrån. Ordet malm kommer från ordet mala. Betydelsen malm (stadsdel) är för att man ofta tvingades att mala ner sten för att kunna bygga. Därutav kom namnet Norrmalm

Namnbytet är en direkt effekt av nationalismen som präglat 1800-talet. Det var även under den här perioden man tillförde den ikoniska statyn av Gustav Adolf, som avtäcktes 1796. Beslutet om namngivningen av platsen har här ingen språklig betydelse, utan det är ett politiskt beslut. Betydelsen som den här namngivningen har är ju att inspirera svenskar hur mäktigt Sverige är, och att visa hur starka vi var under storhetstiden. Man har valt Gustav II Adolf eftersom han var ”en äkta svensk hjälte, som stred för fosterlandet och stupade för det”. Det har efter det alltid varit en symbol för makten i Sverige, och många protester och upplopp har utspelat sig på platsen. Platser som Gustav Adolfs torg kommer kanske alltid byta namn beroende på vilken politik som förs. Ett perfekt exempel är riksdagsledamöternas Valter Mutt (Mp) och Annika Lillemets riksdagsmotion ”Fred, frihet och tolerans i stället för krigarkungar i centrala Stockholm” (Motion 2012/13: Kr316), där de föreslår att man borde förändra torget och andra liknande monument i Stockholm mot monument som ” som signalerar de värden vi nu värnar och värderar i vårt samhälle. Uttryck för fred, tolerans, mångfald, frihet och solidaritet ska välkomna stockholmare och besökare från hela världen”. Här kan man återigen se samma sak hända igen.

 

I framtiden kommer kanske platser inte namnges efter hur de geografiskt har sett ut, utan vilka aspekter och intryck vi vill att man ska ta in, som att ryska partier pressar fram idéer om att Volgograd ska döpas tillbaka till Stalingrad för att man vill att Ryssland ska framstå som ett starkt och kraftfullt land. Man vill att folk ska känna respekt och fruktan över Ryssland efter hur hårt ryssarna kämpade för Stalingrad. Vi kan se en förändring hur platsnamn har namngivits, och möjligtvis en internationell trend. Vad som mer kan nämnas i framtiden återstår att se.